Från takterrassen i Rom var det vid utsikt över den eviga staden. Tusentals fåglar flög i märkliga formationer högt upp i himlen och vinden var mild och dagstemperaturerna behagliga. Nu är jag hemma igen och det småregnar och plusgraderna är så få att är värda att nämna.

De senaste två dagarna har det varit en del skriverier i svenska tidningar om att vi fick våra tillstånd att filma indragna efter ett ingripande av katolska kyrkan i Sverige. Naturligtvis filmade vi det vi skulle i alla fall, om än på andra platser. Serien börjar visas i SVT 1 i mars.

Sedan har det tydligen skrivits om mina pengar igen. Lite konstigt för det finns inga nyheter att berätta. Såhär är det: Jag har varit på topp i tre olika branscher i 20 år. Då har jag naturligtvis tjänat bra med pengar. Synd vore väl annars.

Så småningom kommer man, tycker jag, till en gräns där man inte kan göra av med så mycket mer pengar. Man kan inte bo bättre än bra, äta mera än gott, och klädsmak har jag ju inte mycket att tala om.

För flera år sedan startade jag därför en stiftelse till vilken jag knyter projekt jag arbetar med. Det kan vara en dvd-film, en pocketutgåva, en cd-skiva eller vad som helst. Samtliga royalties från dessa produkter går därefter  direkt till stiftelsen.

Om det kommer in mycket eller litet pengar beror alltså på om det är nån som velat ha produkterna eller inte. (Och naturligtvis i vilken mån man laddade ner dem gratis på nätet!)

Avkastningen från denna fond delas sedan ut varje år till olika projekt ute i världen. Stiftelsen har stadgar som noggrant reglerar vilka pengarna får delas ut till. Projekten ska ha med barn och ungdomar att göra, och de organisationer vi stöder får inte arbeta homofobt, kvinnofientligt eller odemokratiskt.

Somliga år har avkastningen blivit hygglig, andra år pinsamt liten, men stiftelsen växer och vi tänker långsiktigt och på ett antal års sikt hoppas  vi att den ska vara större.

Jag är fullständigt medveten om att detta att tjäna pengar är ett rikemansproblem, likafullt är det ett problem, eller en frågeställning, som jag är ställd inför, och jag försöker lösa det på ett så anständigt vis som möjligt. Säkert hade jag kunnat göra det både bättre och klokare, men det ärtså här jag har valt  att göra.

Jag är obekväm när jag  pratar om pengar. Det har säkert med uppfostran att göra. Det känns genant och privat. Men under en intervju med tidningen Dagens Industri ställde de några sådana frågor och jag försökte svara. Det är artikeln i Dagens Industri som annan press refererat till, och jag har inte på förhand läst igenom texten så jag vet inte vad där står, eller om journalisten ens fått fakta korrekt.

Slutligen: att en välbeställd människa i ett rikt land ger bort en del av sina pengar är varken nyhet eller godhet, bara ett sätt – delvis misslyckat – att försöka uppnå en viss anständighet.

God helg på er alla i höstrusket. Kanske borde man stannat i Rom.