Något obekant som ger ifrån sig ett starkt sken kan anas bakom diset. Jag är osäker, men det kan ha varit något mina föräldrar berättade för mig om som de kallade för "Solen".

Häromdagen skulle vi spela in till nya tv-serien från Skogskyrkogården. Vi skulle filma just när solen gick upp för att få vackra bilder.

Problemet var bara att solen aldrig gick upp. Natten gick från mörkgrå till ljusgrå och that was it.

Det hade regnat hela dagen och det skulle regna hela natten. Så löd den allra första meningen i min allra första roman. Precis så har det varit den sista tiden här i stan.

Nu är det allra mesta av SVT-serien färdiginspelad och redigeringen tar vid. Det är nu serien på allvar blir till och man får se om vår vision håller.

Som nästan alltid pendlar jag mellan vanmakt och hybris. Tyvärr är perioderna av gråtung vanmakt mycket mer ihållande än de korta andfådda utbrotten av hybris.

Borde man kanske gå ut en stund förresten och låta sig belysas av det där konstiga skenet uppifrån himlen? Det kanske är väldigt farligt.