Saab-affären gick i stöpet, grisar plågas, soluppgången var vacker i morse men nu är det grått igen.

Ikväll är första provföreställningen. Jag tycker själv att det är roligt och sorgligt och bra men tänk om jag är den enda som tycker det. Tänk om hoppar från femmeterstramoplinen och först i luften upptäcker att det inte finns vatten i bassängen?

Det är som alltid ett par års skrivande som ligger bakom de 90 minuterna på scenen. Men att skriva på kammaren är en sak, att repetera i vardagsrummet är en sak. Nu ska jag stå där inför riktiga människor i en skolaula i Strängnäs. Har varit där många gånger förut. Vet hur scenen ser ut, hur aulan ser ut, vet att logerna ligger en trappa ner i en trång korridor. Vet att man ska skämta om Åkers Styckebruk när man är i Strängnäs, fast är man lokal ska man bara säga "Åkers". En del av turnerandet är ju efter så här många år återvändandet. Jag vet också att flera trogna fans kommer att sitta redan här, i skolaulan och titta på den första skissen, embryot till föreställningen. Hoppas att de inte ska bli för besvikna.

Fast egentligen oroar jag mig mer för SAAB-affären. Hur ska de klara sig i trestadsområdet?  Alla familjer i Uddevalla och Trollhättan och Vänersborg  som är berörda av SAAB-krisen och vars jobb och huslån och trygghet är i fara.  

Mark ska till Uddevalla och uppträda idag. På Östraboteatern där jag varit många gånger. Det är också en skolaula, men vad fan, det här är Sverige, man kan inte förvänta sig Radio City Hall i varenda svensk småstad.

Ska förtränga världen nu och gå in i mitt eget lilla universum av texter. Känns nästan plumpt men så måste jag göra. Stackars lilla Trollhättan, stackars alla grisar och lyckliga jag som ska stå i en aula i en annan del av landet och för först gången berätta om hur man hittar till Trafikplats Glädjen. Eller hur man inte hittar dit.