Någon skrev och frågade mig om jag var verklig eller inte. Jag svarade: hur ska jag kunna veta det? Att göra anspråk på att vara verklig låter nästan som högmod för mig.

Eftersom det gör mig till den punkt genom vilken världen bestäms. Så är det för ettåringen och tvååringen: ettåringen och tvååringen är världens centrum och det de upplever är allt som finns.

Men ju äldre vi blir inser vi i hur förintande liten utsträckning vi utgör någon medelpunkt.

Det finns inte en verklighet utan många. Lycklig är den människa som inte behöver underkänna andras verklighet för att kunna leva i sin egen.

Det borde herr Hägglund möjligen betänka innan han kastar sig ut med ropet om att tala för verklighetens folk. Djävulen kan fresta på fler sätt än tre.

Verklighetens folk. Det är blott en dimma.