Ungefär samtidigt med Stjärnorna på slottet gick ”De halvt dolda” på tv. Jag tror aldrig jag varit så oförblommerat stolt över något jag gjort som den serien. Dessutom helt ångestfritt stolt. Bara stolt.

Serien var som en hemlighetsfull gobeläng som skimrade lite i taget, trygg och självmedveten, ändå på något sätt skygg.

Veckorna som ”De halvt dolda” sändes gick i ett sorts rus för mig.

Om man googlade serien inför sista avsnittet fick man över en miljon träffar. Och vi hade höga tittarsiffror, som tog SVT lite på sängen, för marknadsavdelningen hade varit tydliga med att vi inte skulle vänta oss för mycket.

2009 hade just börjat. Det var fortfarande januari. Ändå hade det tumlat runt mer än det annars gör på flera år.