Här är ytterligare ett av de kåserier jag skrev för riksradions P4 på juldagen. I morgon på Nyårsdagen sänds det andra programmet, kl 11.00 Med den här texten önskar jag alla fans och besökare Gott Nytt År! Glöm inte att komma och titta på Trafikplats Glädjen som turnerar hela året 2010. (Biljetter finns om man klickar på startsidan.)

När jag var sju år var jag minst i klassen. En liten spinkig kille med för stor näsa och fräknar.

Mina första minnen från advent mitt första skolår är följande: När jag kom tillbaka efter ett par veckors lunginflammation på höstterminen och på morgonen fick syn på ett par klasskamrater på skolgården, redan när jag kom, liksom klickade det till i mig av glädje att få vara tillbaka och tillsammans med kamraterna igen, och jag vinkade till dem och ropade, och de vände sig om och väntade på den lilla pilten i brun overall som tulsade mot dem så snabbt han förmådde, och när jag äntligen var framme hos dem, bultande mitt hjärta förväntansfullt under den bruna vinteroverallen, och mina klasskamrater såg på mig och så sa de helt uppriktigt: Vem är du?

De hade fullständigt glömt bort mig.

Så lite hade min frånvaro märkts.

Jag minns hur min förväntan liksom frös till inom mig och jag ryste, och med ens var skolgården i den mörka decembermorgonen stor och mycket ödslig.

De visste inte ens vem jag var.

Någon dag senare skulle vi börja repetera en julpjäs som vi framemot julavslutningen skulle spela upp för föräldrarna i klassrummet.

Fröken gick runt och delade ut roller. Pjäsen handlade om den minsta tomtenissen som alla var taskiga mot men som räddade hela julen på ett rådigt vis.

Jag var som klippt och skuren för att spela den minsta tomtenissen.

Jag var dessutom den ende i klassen som faktiskt gick på teaterskola: Millie Weises teaterskola, hette den. Teaterläraren var eller hade varit gift med Arne Weise, bara en sån sak borde ju vara tillräcklig för att ge mig rollen.

Fröken tittade på Hans och sa: ”Du Hans, ska spela den äldste tomtenissen som heter Snipp.” Och sedan vände hon sig till Gunnar och sa: ”Du Gunnar, ska spela den andra tomtenissen som heter Snapp” och sen vände hon sig om mot mig och sa: ”Och du Jonas skall få spela den minsta lilla tomtenissen… ”

Jag kunde knappt andas av stolthet, jag hade fått rollen!

Jag var den utvalde, av fröken utvalde att inför alla föräldrar och syskon spela, fröken fortsatte: ”Du Jonas ska få spela den minsta lilla tomtenissen som heter Snopp.”

Det var tyst en sekund.

Sedan exploderade klassrummet av skratt.

Alla tittade på mig.

Fröken hade själv sagt det, hon hade själv utsett mig, utpekat, namngivit mig: Jag var Snopp.

Advent mitt första skolår blev en mardröm. Varje rast fick jag höra det. Varje rast klådde de mig. Medan fröken satt i lärarrummet och rökte. Ingenting kunde hjälpa mig. Jag var och förblev Snopp.

På ett rådigt sätt räddade jag säkert julen, och jag tror säkert att jag glänste i rollen som den minsta lilla nissen  när pjäsen spelades upp.

Men det enda jag egentligen minns är detta: Först visste ingen vem jag var. Och sedan visste alla. Applåderad och hånad, samtidigt.

Såsom det alltid har varit. Såsom det alltid ska vara.

Och under det bruna overallstyget bultar ännu detta förväntansfulla och lättskrämda hjärta.

God Jul till er alla från den minsta lilla tomtenissen, er egen lille Snopp.