Förra gången jag var i Egypten var på 80-talet. Det var en av de första resorna Mark och jag gjorde. Jag bjöd honom på biljetten, hur jag fått pengar minns jag inte, kanske var det ett stipendium.

Vi drömde om att ta oss ner till Luxor och Konungarnas dal, men dit kom vi aldrig. Det var svårt att resa så långt uppåt landet med den tioliters plasthink som Mark ständigt måste bära runt på eftersom han blivit så magsjuk.

Enär han studerade socialantropologi på Universitetet ville han bevisa att han som socialantropolog kunde äta allt - också salladsblad sköljd i kranvatten - utan att bli sjuk.

Han hade fel.

Han hade jättefel.

Mark gick ner tio kilo på en vecka, fick arbetsförbud i tre månader efter hemkomsten, blev föremål för stort intresse från den medicinska vetenskapen eftersom de aldrig sett så många olika amöber och bakterier i en och samma tarmflora – samt tvingades bese Egyptens pyramider med en plasthink i näven.

Hans egen version av bajamaja så att säga.

En av amöborna blev dessutom kronisk och har resulterat i att Mark inte kan bli tjock hur han än försöker. Att slicka Mark i röven behöver med andra ord inte bara ha att göra med fjäskeri för en kändis utan att han är en vandrande bantningskur! Blir vi någonsin fattiga igen ska jag öppna en liten cliniqe på Östermalm där Marks rumpa ska vara hela affärsidén.

Hur som helst har vi nu varit tillbaka i Egypten och kryssat längs med Nilen på ett fartyg hämtat från en Agatha Christie-deckare, och vi har sett alla tempel och gravar som finns att se.

Nu avslutar vi Egyptenresan med att ta in ett dygn på ett tokdyrt hotell med utsikt över pyramiderna. Solnedgången färgar den uråldriga stenen rosa.

Varje gång Mark och jag reser tillbaka till ställen där vi var som helt unga tänker jag på hur åren gått och hur vi nu besitter allt det vi en gång drömde att erövra. Pyramiderna är desamma liksom öknen. Det är bara vi som sakta men säkert mumifieras.

Från och med i dag och några veckor framåt går dagboken också att läsa på Aftonbladets websida.