Såhär skrev Flower i gästboken på min hemsida www.jonasgardell.se för någon vecka sedan:

”Hej, hur ser du på själslig otrohet? 
Jag tycker att du verkar ha en stor portion sunt bondförnuft (varför håller den egenskapen på att dö ut?). Jag har varit min man trogen i över 20 år, sen jag var 21 år gammal. Det har aldrig varit svårt, trots stor sexuell hunger. Det har varit vi - punkt slut, end of discussion. 

Jag tjyvkikade i min mans mobil inatt och fann saker som gjorde mig ledsen. Sms-konversationer med flera kvinnor, vars innehåll verkligen går över iaf min gräns när det gäller själslig trohet. Hur ser du på detta? Jag tycker att det mesta är OK i ett förhållande när BÅDA parter är överens! Åh vad jag är luttrad, jag litar snart inte på någon. 

Nu tar jag ett bubblande glas M&C och väntar tills han vaknar. Han får gå hem, de sju milen. Eller iaf ta tåget det är ju 10 minus och karlkraken är inte så tålig...

Hej Flower,
Nu har jag tänkt lite, och med risk för att det här blir en blandning mellan dr Phil och Malena Ivarsson tänker jag ungefär såhär: När Mark och jag hör orsakerna när vänner och bekanta skiljer sig säger vi i regel: ”Oj, är det en skilsmässoorsak hade vi varit skilda för länge sen.”
Alla relationer har ju sina upp och ner, Mark och min också såklart. Men vi har helt enkelt bestämt oss för att ta de kriser som kommer inom relationen, vi tillåter oss inte att tänka att vi vill ut ur den.
Och med det i ryggen kan vi krisa i lugn och ro.
Det är det första du och din man måste bestämma sig för.
Om det är ni. På gott och ont. Med de kriser som komma skall.
Om det är ni så får ni hitta ett sätt att lösa det här inom relationen.
Känner du istället att du vill ut ur relationen så tror jag inte att det här egentligen är orsaken, snarare hävstången som du söker.

Nu till själva orsaken till krisen: din mans relationer till andra kvinnor och att du känner dig lurad.
Själv hatar jag att bli lurad.
Jag hatar hatar hatar att bli lurad, känna mig lurad, stå där och vara löjlig. Jag vill inte leva i en lögn!
Så jag tror att du måste fronta din man – och dig själv – och reda ut: Vad är villkoren för relationen. Och på vilka villkor får ni träffa andra.
För träffar andra gör både du och han.
Hela tiden.
På olika sätt.
Det kan vara vänskapligt, förälskat, sensuellt, sexuellt, det kan vara en hel massa, för så länge vi inte är eremiter lever vi i relation till omvärlden.
Allt är en relation.
Alltså måste ni bestämma villkoren för den och vilka gränser som gäller för era olika relationer.

Är det okej att din man gör saker med andra kvinnor?
Är det okej att du går igenom hans sms?
Är det okej att du inte litar på honom?  
Är det möjligt att få ventilera sin sexuella lust med någon annan? Kanske det rentav skulle vara bra för er relation? Du skriver ju själv om en sexuell hunger.
Eller är det viktigt att det är som du själv skriver ”Vi. Punkt och slut – end of discussion”.

Hur nu någonting någonsin kan vara punkt och slut och end of discussion… i en relation måste man ju ständigt välja varandra på nytt och också ständigt formulera varför man är tillsammans. Ett vi med en punkt och ett slut efter sig blir ju lätt en återvändsgränd.

Jag tror att många olika sorters lösningar kan funka bara man är överens om det.
Alltså får ni komma överens.
Det kommer att ta tid men tid har ni ju.
Om ni bestämt er för att det är ni trots allt, menar jag. Då finns det tid att både rasa och förtvivla och försöka samla ihop resterna och gå vidare. (Jag tror mycket mer på ett ”Vi. Trots allt.” Än ett ”Vi. Punkt slut.” när jag tänker närmare på det.)

Det här blev så långt så jag fortsätter i morgon