I natt när jag skulle lägga mig kom paniken. Eftersom jag är en mästare på förträngning – det lär sig mobbingbarn redan på skolgårdens många långa raster – så har jag inte tillåtit mig att tänka på premiären på torsdag.

Jag har placerat den långt bort i en avlägsen framtid.

Och så är den nu. Alldes snart.

Den är faktiskt där. Rent fysiskt, köttigt, reellt.

Torsdagen.

Folkoperan den 28 januari 2010, kl 20.00

Publiken kommer att komma och sätta sig i det fysiska rummet, och jag kommer att vara i en loge bakom och försöka andas med magen och inte bli för torr i munnen. Och sedan blir klockan obevekligt åtta och en scenmästare sticker in huvudet i logen och säger ”Publiken har satt sig nu. Vi kan börja.”

Point of no return.

Resa sig och gå.

Ut på scenen.

Ut i det som inte längre bara är en fantasi som jag kan ändra på lite som jag vill, när jag dagdrömmer gör jag ju ständigt om det som inte blev bra.

Snart är det på riktigt.

Oåterkallerligt.

Mår illa när jag tänker på det.

Ikväll har jag första genrepet.

Har ju bara haft två provföreställningar innan, i Strängnäs och Enköping. Strängnäs gick sådär. Enköping gick jättebra.

Nu två ytterligare genrep med vad som ska vara en färdig föreställning.

Katrineholm och Mjölby.

Sen är vi där.