Sitter på tåget hem från genrepet i Katrineholm. Föreställningen var slut exakt 20.30 och jag struntade i att duscha för att hinna till tåget som skulle gå 20.53.

Kommer till stationen.

Inget tåg.

En sorglig väntsal.

Ingen personal.

En monitor som berättar att tåget förväntas ankomma 21.05.

21.20 rullar det långsamt in på perrongen. Jag tänker att jag hade varit nästan hemma redan om jag tagit bilen.

Men nej nej, miljömedvetet ska det vara.

Varför man nu ska vara det i den här jävla kylan.

Hurra för växthuseffekten!

Jag går på tåget och där sitter uppgivna människor. Människor som vet att tåget går några meter i taget. Sedan stannar det igen.

Det hörs ett pling och en högtalare sätts på. En släpig, fjollig röst meddelar: ”Det här är ett trafikmeddelade dårå! Tåget är just nu tjugosjuuu minuter försenat.”

Det är allt. Ingen förklaring. Inget varför.

Utan bara så att vi skulle veta. Om nån undrade exakt hur många minuter försenade vi var.

Sedan lämnar tåget långsamt perrongen för att självdö några kilometer därifrån.

Det hörs ännu ett pling, och den släpiga rösten hörs åter i högtalaren: ”Det här är ett trafikmeddelande dårå! Det här tåget har förlorat sin draaagkraft. Vi måste stanna tåget och starta om.”

Rösten försvinner och mina medpassagerare ser ut som om de tänker börja gråta.

Vi står mitt i ingenstans i Sverige.

Ute är iskall vinternatt.

Vi sitter på ett tåg som står stilla.

Vi hatar SJ.

Ett antal minuter senare startar tåget igen, rör sig ytterligare några kilometer framåt i sakta mak innan det åter stannar med en suck.

Pling!

Och så rösten: ”Det här är ett trafikmeddelande dårå! Nu har det här tåååget lite tekniska problem. Dårå!”

Bara så att vi skulle veta. Om vi undrade. Om vi kanske trodde att tågföraren hade stannat lite för att beundra utsikten eller nåt.

Så rör vi oss igen. Hur länge vet bara Gud.

Vi tar oss sakta hemåt genom vinternatten. Här sitter jag i min intorkade svett och grämer mig över min miljömedvetenhet.

Stationen ligger 200 meter från teatern i Mjölby.

Det skiter jag i.

I morgon tar jag bilen.

Det är ett heligt löfte.

PS! Genrepet gick hyggligt. Jag var kanske en aning för forcerad och stressad och jag sa fel lite här och där. Men det är ju därför man har genrep. I morgon ska jag försöka vila mer i texterna. Det brukar i regel vara hela hemligheten. Hoppas katrineholmsborna var nöjda ändå. Nu är det tre dagar till premiär. Håll tummarna. Och köp biljetter nu om ni inte redan gjort det! DS!