Så är föreställningen klar. Igår, strax innan publiken släpptes på i Mjölby gjorde jag några små men avgörande förändringar och så föll de sista pusselbitarna på plats, och den andra halvan av föreställningen hade vind i seglen hela resan, i Katrineholm tappade skutan lite fart. (Varför jag som aldrig suttit i en båt plötsligt börjar svänga mig med marina termer är en av de Stora Gåtorna.)

Så nu är det bara att vänta. Denna onsdag blir en transit.

Ett problem inför en premiär är att det till slut bara handlar om att vänta ut tiden. Föreställningen är färdigrepad, men man kan inte sätta igång med något nytt eller annat.

Så man vankar av och an som en frustrerad isbjörn.

Man ser på tv-program som man inte ens visste fanns.

Tjocka människor som tävlingsbantar.

Smala människor som tävlingssyr.

Hur kul kan det bli?

Man surfar på sidor som man vanligen inte skulle komma på tanken att gå in på.

Vilket gör att man får reda på saker som man annars inte skulle veta.

Som att Björn Ranelid är överraskande lik porrfilmsstjärnan Rocco.

Men det visste ni säkert redan.

PS! Genrepet i Mjölby igår kväll blev superlyckat! Jag var just så lugn och ostressad som jag ska vara, och då är alla texter plötsligt jätteroliga. Kan jag bara vara nästan lika bra på premiären i morgon får jag vara mer än nöjd. Liksom om premiärpubliken är åtminstone nästan lika glad och bra som Mjölbypubliken… DS!