Så sitter jag här. Det är tidig morgon efter premiären. Jag har sovit några timmar. Det dunkar i huvudet. Ute är alldels vitt. Vit himmel, nyfallen vit snö som ett tjockt täcke över trädgården och Erstaviken. Tallarna grågröna. Allt är tyst.

Nu är det över.

Premiären var igår. Fick just ett sms från kompis som skrev att radions recension var fin. Jag är oerhört trött. Det dunkar i huvudet.

Jag borde naturligtvis jubla, och jag är mycket lycklig! Men premiärer har för alltid varit lite för aparta: Man lämnar ut sig så hejdlöst, och så står ett antal domare vid sidan om den höga trampolinen och delar ut betygsskyltar.

Det är helt enkelt apart.

Men föreställningen gick bra. Mycket bra. För att vara en premiär fantastiskt bra! Trafikplats Glädjen är ju en berg och dalbana mellan olika känslor: humor, sorg, vemod, glädje, bus och längtan. Och publiken var med från första stund till sista.

Trafikplats Glädjen är en stand up. Det vill säga, det är jag och en mikrofon. Inget mer.

Ibland sitter jag ner. Ibland står jag upp.

Så jag är helt utlämnad till mig själv och min förmåga att trollbinda.

Så jag hoppas jag trollbinder.

Jag uppträder som mig själv.

Låtsas inte vara någon annan.

Hade jag gjort det hade det varit en monolog, men detta är en stand up.

Stand up är teaterns centrallyrik.

Nu sitter jag här. Tittar ut över det vita landskapet.

Och är tom.

Men längtar i smyg lite till i kväll. Då ska jag försöka trolla igen!