Så var den första av 200 delfinaler avklarade i årets Melodifestival.

Dolph var bäst!

Och som han överraskade i mellanakten – jag hade inte en aning om att han kunde sjunga play back så bra!

Dolph’s my man!

Men annars, tack och lov för Salem Al Fakir! Det var som att se en ung Ted Gärdestad, innan han blev rödklädd och deprimerad.

Annars var det rätt läbbigt när de drog i gång med första bidraget med han Ola, det var väl inget fel på honom, säkert en duktig kille på alls sätt, men det var som om tiden stått still, som om alla bara hållit andan i de tre veckor som gått sedan förra årets Melodifestivalserie (eller hur många veckor det nu varit, kan det vara så många som tre?)

Första låten lät så exakt som precis alla upptempobidrag i Melodifestivalen låtit hela 2000-talet att man inte trodde sina öron.

 Hjälp, tänkte man först, de har av misstag sänt ut en repris av förra eller förrförra eller förrförrförra året, nu blir det skandal!

Sedan förstod man: Det ska låta så här.

Det är här är Den Svenska Schlagern.

Det här är Sverige.

När Sverige är lite disco och lite tufft och modernt.

Snart på en Pride-festival nära dig.

Bara 199 delfinaler kvar.

Hur ska Dolph orka?