Tårar för Alexander. Så hette Björn Collarps första roman. Han debuterade samma år som jag, bara några månader tidigare. 1985, i en annan tid än denna. Sjukdomsstämpeln på homosexuella hade tagits bort bara några år tidigare. Ironiskt nog var det samtidigt som de första notiserna om en ny mystisk sjukdom, en dödlig sjukdom som främst verkade drabba befolkningen på Haiti och manliga homosexuella. Sveriges största tidning döpte sjukdomen till Bögpesten och publicerade en serie skandalartiklar om ”de homosexuella”. Alltid med ett ”de” framför. För att särskilja dem från ”oss”. Som något främmande och ovälkommet, ”de homosexuella” kunde man inte omedelbart och självklart känna igen, dessa inkräktare i vårt friska sunda svenska samhälle och som nu skördade frukterna av sin abnormitet och hade börjat dö i Pesten. Detta år, 1985, debuterade alltså två unga män med varsin roman som båda handlade om män som älskade varandra. Den ena var jag. Den andra var Björn. ”Tårar för Alexander”. Vi blev goda vänner, Björn Collarp och jag. Umgicks i många år. Sedan gled han undan i alkoholmissbruk. Hans livskamrat, Thorbjörn dog, det gick allt sämre att skriva. Hans debut var så strålande. Så gripande, rörande och varm. ”Tårar för Alexander”. Skriven i en annan tid än denna. Av en mycket modig man. I morse när jag läste tidningen såg jag att Björn är död. 61 år gammal. Jag skriver mer i morgon. Jag skriver mer en annan dag.